Till Startsidan
 
VAD ÄR
TUR & RETUR
 
WORKSHOPS
 
FILMER
 
FÖRESTÄLLNINGAR
 
SKAPANDE SKOLA
 
BAKGRUND
 
KONTAKT
 
STARTSIDA
 
Bakgrund

För snart två år sedan åker jag i en minibuss genom ett soligt Norrbotten med en rädd ung tjej. Vi ska ha premiär av föreställningen ”En enkel biljett” som handlar om en judisk flickas resa i utanförskap genom alla tider. Två veckor tidigare har det varit skolval i Sverige och resultatet har nu presenterats i media. Den ort där flest unga lagt sina röster på främlingsfientliga partier är Gällivare och det är dit vi är på väg. Jag försöker att bortförklara skolvalsresultatet för Bianca Meyer, vars mormor Madeleine, överlevde Auschwitz. ”Det är säkert bara en dum grej som några har gjort”, säger jag. ”De visste inte bättre”. Biancas motfråga blir, ”Men hur kunde de inte veta bättre”? Vi åker tysta de sista milen med tät tallskog susandes förbi sidofönstren.

Väl framme är det ett koncentrerat förberedelsearbete, musikerna stämmer sina instrument, teknikerna riggar ljus och ljud och Bianca går lite för sig själv och memorerar sin text en sista gång. Efter ett par timmar börjar foajén fyllas på med unga från orten. Det gnisslar från gummisulor och skrapar från klackar och sand på stengolvet. En kepsprydd grabb kastar en papperstuss på kompisen bredvid som får den rakt i pannan. Han vänder sig om och tar ett rejält tag runt kepskillens midja, lyfter upp honom högt och släpper ner honom med en duns. De skrattar. Jag kommer på mej själv med att titta mej omkring och fundera på vem eller vilka det är som har röstat på ett främlingsfientligt parti och – varför? Genom entrén kommer ett gäng tjejer med mopedhjälmar under armen. De hälsar glatt. Det luktar svett, parfym och teatersalong.

Det börjar bli fullt i salongen och tomt i foajén. Nu kan föreställningen om känslor av utanförskap, att inte få höra till, få vara med eller vara omtyckt, börja. När föreställningen är slut sitter många kvar. Killen som kastade papperstussen i pannan på sin kompis kommer fram till mej.

- Tja, Du, den här föreställningen heter ”En enkel biljett” eller hur?
- Ja, svarar jag.
- Jag tycker att ni ska fundera på om det inte borde vara något som är ”tur och retur” också, säger han och drar igen dragkedjan till skinnjackan.
Jag nickar och funderar på vad han menar.
- Jamen, det här var ju bra och typ värsta grejen. Men jag vill också vara med och göra något. Som gör skillnad.
- Vad vill du göra då, undrar jag?
- Jamen, typ en bok eller något. Eller en film. Liksom få säga vad vi tänker om det här med att vara lost, svensk eller osvensk, rasism och fördomar. Typ alla viktiga grejer.

Så går han. Jag hinner inte ens få hans namn.

När alla har gått sitter jag kvar i den mörka salongen i Folkets hus i Gällivare. Den unga killens ord snurrar runt i mitt huvud. ”Borde det inte vara något som är tur och retur också”? Jo, självklart är det så.

Sedan våren 2010 har nu unga i åldern 12-16 år som bor och lever i Norrbotten har skapat föreställningar, kortfilmer, musik, texter och bilder för mångfald, mot främlingsfientlighet och om utanförskap. Vår största utmaning är attityderna vid köksbordet hemma och i fikarummet. Tur och returs arbetsmetod är enkel – ge unga tid och verktyg att uttrycka sig. Lägg till känslor och konsekvenser i statistiken och se till att vuxna kommer och lyssnar. Hela vår idé är att unga ska få så mycket kunskap i dessa frågor så att de kan utbilda föräldrar, politiker, offentligt anställda, lärare och varandra. Mitt och vårt svar till Bianca får aldrig mer bli, "De visste inte bättre". Vi har alla ett ansvar till att öka kunskap och vara en plats där alla känner sig trygga. Det du gör och säger gör skillnad.

Ingela Lekfalk
Verksamhetsledare TUR OCH RETUR